Ibland blir det inte som man tänkt sig. Vi hade planerat en långresa till USA den här sommaren tillsammans med en annan familj. Jag både såg fram emot resan och våndades lite. Det kan vara lite jobbigt att resa när man har en sjukdom som jag har, som kommer och går i oregelbundna skov. Får jag ett skov kan jag tvingas vara mer eller mindre overksam i allt från en vecka till en månad, för då orkar jag ingenting. Det är som att ha en kraftig influensa i kroppen, och det värker överallt, och det skulle inte funka så bra med de planer vi hade. Samtidigt har jag länge drömt om att få uppleva USA. Landet som jag kan spy galla över och ändå vara fascinerad av. Och de naturreservat vi tänkt besöka skulle vara välbehövlig inspiration för min kreativitet tänkte jag.
Förutom oron för min egen hälsa så var det så att min mamma, som fyllt 87 år, hade varit dålig en tid. Hon drabbades av demens för ett par år sedan, och det senaste halvåret hade hon blivit mycket sämre. Inte så att vi trodde att hon var på väg bort från oss även fysiskt, men det var ytterligare en orsak att jag hade ett litet skav inombords att åka iväg så länge som fem veckor, och så långt bort.
Bara veckan innan vi skulle åka så blev vi tvungna att ställa in resan. Orsakerna att vi tog det beslutet var flera, och jag går inte in på detaljer här, men effekten blev att jag kände mig både lättad och besviken på samma gång. Som substitut till den inställda resan åkte min sambo Lars iväg till Åre med vår dotter Alice tillsammans med kompisar och gjorde allt som de gillar och jag inte: de klättrade i berg, red, åkte linbanor högt högt uppe (jag fick kontinuerligt bilder skickade till mig och dessa räckte för att ge mig svindel) och de hade en underbar vecka på alla sätt. Själv var jag hemma helt ensam med katterna. Jag brukar tycka det är lite läskigt att vara helt själv, men den här gången njöt jag så av egen tid.
Jag råkade vinna en veckas hyra av en husbil i en tävling när jag ringde in till insamlingen för Världens barns på P4 Radio Stockholm, och den inställda resan gjorde att vi nu kunde få in den resan i vårt livspussel. Så i stället för en roadtrip till Yosemite och Grand Canyon så planerade vi lite löst för en något mindre roadtrip till södra Sverige lite senare under sommaren.
När det nu blev som det blev med långresan fick jag i stället möjlighet att hälsa på mamma desto oftare, och jag såg att hon liksom många andra äldre också var väldigt påverkad av sommarens hetta. Därför kände jag mig tacksam att det nu inte blev så att jag befann mig på andra sidan jorden. För vi insåg att mamma nu var på väg att lämna oss för gott.
Jag och min syster besökte mamma så mycket som vi kunde. Sista veckan satt vi där och blötte hennes panna, torkade hennes ben med blöta handdukar, för det var så hett i hennes rum på demensboendet. Som tur var så kunde vi låna en fläkt och då blev det lite bättre.
Det gick ganska fort på slutet. Den sista veckan låg hon utan att kunna äta något och vi fick bara i henne lite vatten då och då. Vi spelade hennes favoritmusik och höll hennes hand, vi talade om för henne att vi var hos henne och att hon bara skulle vila. Vi spelade “Stand by me” med Ben E King, “Hallelujah” med Leonard Cohen och “In the Summertime” med Mungo Jerry, och då fick vi alltid respons från henne, hon jazzade med sina svaga armar som om hon dansade, och det var så himla fint. Att musik är viktigt för dem som drabbas av något slags demens är ju känt, och vi fick det så bekräftat.
Den sista tiden var oerhört påfrestande mentalt och tack gode gud att man inte var ensam i det, att man har familjen med sig. När man väl sitter där och väntar på döden, för rent krasst så var det det vi gjorde, just då är man så fokuserad på att göra varenda stund värdefull och så lite jobbig för mamma att man bara klarar av det. Men nu när det snart gått två veckor sen mamma gick bort, nu när det börjar komma i kapp en, så känner man hur slut man är mentalt och känslomässigt. Det är väl nu sorgen kommer att komma, bilder från tiden då mamma inte var dement. Hennes röst och skratt dyker upp lite då och då i huvudet och jag får en stor klump i magen när jag inser att hon faktiskt är borta.
Mamma skulle fylla 88 år i oktober, så hon har levt ett långt liv, ett intressant liv! Så det är ingen tragedi det som hänt, det är ju helt naturligt att en gammal människa dör. Och ändå så känns det så fel.
Den planerade husbilssemestern fick ställas in även den eftersom tidpunkten för den sammanföll med att mamma började bli riktigt dålig. Så den här sommaren kommer jag aldrig glömma, det var då hettan var förlamande och helt underbar, det var då vi fick ställa in allt, och det var sommaren då det i stället var min mamma som reste iväg till en annan värld.
För det tror jag, jag tror hon äntligen får dansa igen, som hon gjorde i sin ungdom. Jag tror att hon får träffa sin egen mamma som gick bort när hon själv var ett litet barn, och jag tror att hon får träffa sin dotter, vår andra syster som inte heller finns hos oss längre.
Hej då mamma, la mama, mamacita, vi ses!