Jag har tagit upp måleriet lite smått de senaste veckorna, ni som följer mig på instagram har säkert sett det och även då tagit del av mina funderingar kring det. Jag har ju gått konstskola i två omgångar i mitt liv, första gången var 1999 och andra vändan var 2004-2007, som rehabilitering efter ett fall på isen då jag dumt nog försökte åka skridskor utan hjälm, något som resulterade i kraftiga hjärnblödningar och en permanent nedsatt arbetsförmåga. Båda dessa konstskoleperioder har varit otroligt roliga och utvecklande, och jag kan idag längta tillbaka till den härliga kreativa miljön i skolan, när jag också fick dela mitt största intresse i livet, måleri och konst, med likasinnade. Det här berättar jag lite om i mitt första blogginlägg.
Sedan jag startade mitt företag har nästan allt kreativ energi lagts på att teckna. Det är ju teckningarna som utgjort grunden för alla produkter och mönster jag skapat, vare sig det varit för mina egen del, eller för de mönster och kollektioner jag skapat för andra.
Måleriet hamnade så i skymundan att jag idiotiskt nog i någon av våra sällsynt förekommande storstädningar slängde det suveräna – men väldigt skrymmande – staffli jag skaffade efter konstskolan. Det var en riktig bjässe på hjul, med ett bord undertill där färgtuber och annat smått och gott kunde samsas. Gissa om jag ångrar mig nu när jag börjat måla igen! Men nu har jag som sagt dammat av, bokstavligen, mina färger. Många hade totalt torkat ihop, men förvånansvärt många funkade faktiskt fortfarande.
Sen var det bara en liten detalj kvar: vad jag ska måla!?
Så många idéer och så mycket lust, men på nåt sätt så blev det lite för många idéer. Jag hade till slut inte en aning om i vilken ände jag skulle börja. När jag gick på konstskola så fick man ju ofta uppgifter från lärarna som styrde det man målade.Men nu skulle jag vara både lärare och elev själv, vilket blev en total kramp. Jag häftade i alla fall upp en stor duk på väggen och körde igång. Jag hade ingen förlaga, utan min tanke var att jag måste lära känna färgerna igen, blanda och se vart penseln tog mig.
Det var extremt trögt, jag trevade och fegade och var rädd att göra “fel”. Jag kunde inte riktigt släppa loss och bara leka med färgerna utan jag hade hela tiden mina gamla konstskolelärares röster i skallen, de jag haft genom alla år på skolan, och de kritiserade i stort sett allt. Helt galet att jag inte efter så många år inte skulle kunna bara måla “på kul”, utan känslan finns där att det måste hålla, bli något, och så vidare.
När det gäller mitt tecknande så tror jag att en orsak till min “framgång” varit att jag började göra mönster som bara var just “på kul”, där jag styrde innehållet helt själv och struntade i huruvida det var klyschigt eller för dekorativt. Och jag tror egentligen att det är precis det jag måste göra även när det kommer till måleriet: jag måste frigöra mig från prestationskravet och inte tänka “utställning” och intressant konst. Kanske kan och vill jag komma dithän efter ett tag, men nu så här i början då jag ska återerövra akrylen och oljan så måste jag släppa den tanken. Men gissa om det är lättare sagt än gjort.
På bilden ser du mitt första försök med akrylen. Den här duken har gått från att vara en vy från Mallorca till att mer likna en vy från Nordingrå i Höga kusten, där jag tillbringat ett antal semestrar på min sambos föräldrars sommarställe.
Men man kan ju klart konstatera att det är bra mycket svårare att måla ur fantasin än att ha en bild att gå efter, så nästa gång får det nog bli en förlaga av något slag.